fredag, december 22, 2006

Välkommen till Ensamheten

Homecoming. Lite av ett amerikanskt koncept. Fast juldagen är verkligen homecoming i många städer. Folk kommer hem till sin by/ort och skryter om vad dom har uträttat i stora världen. Jag brukar komma hem i mellandagarna. Detta år gjorde jag ett annat val. Ett val som visade sig vara fel.

Jag tog ledigt för att åka hem till götet, Sveriges fram- och ras- sida som det är nu. Jag ville hälsa på min släkt och mina vänner. Släkten är det inga problem med, dom är så aktiva så. Nej, det är inte det som är självaste problemet. Inte alls.

När jag flyttade upp till Stockholm kände jag i runda tal cirka noll personer. Jag hade min mammas gamla vän Sonja, en de facto extremt rökande kvinna i 50- års åldern. Det är inget man kan hänga upp sin sociala tillvaro på. Jag har aldrig känt mig så ensam och så rädd som jag kände under mina första sex- sju månader i "storstan". Och jag som är så trevlig och social? Jag åkte inte tunnelbana, för allvarligt; gå ner i ett hål och komma upp i ett annat? Liiiiite läskigt. Och vem skulle jag åka tunnelbana till? Jag kände ju inga.

Efter månad sju blev det lite bättre. Jag vågade prata med folk, jag vågade åka...buss iallafall. Men jag var fortfarande rädd. Sen träffade jag HENNE. Oh my god. HON var söt snygg smart sexig sofistikerad självklar, så ödmjuk och såååå ovanför min liga. HON. Henne. Denna DET. Räddaren.
"Moses, Abraham och Isak i mina dar, hon har allt!" tänkte jag.

Nu när jag är i Göteborg inser jag att mina vänner har inte riktigt tid för mig. Dom kan inte bara lösgöra tid för att umgås med mig, nej, dom har andra förpliktelser.på dagen, på kvällen, på natten. En insikt som såklart gör mig besviken och nedslagen.I dessa dagar har jag känt mig som jag gjorde i Stockholm under min första tid. Det är bara jag. Roa dig så gott du kan, för det finns ingen annan som kommer att göra det åt dig. Sorry.

Hon? Denna det? Henne? Hon är tryggheten, värmen och förnuftet. Det är hon som jag ser upp till. Det är hon som är den egentliga kämpen. Hon förstår mig och talar mig tillrätta. Hon kan ta mig ibland otrevliga fasad och luckra upp det som vatten på sand, som sol på smör som ... Luleås anfall luckrar upp Fröundas försvar. Ni känner ju henne antar jag?

"Hon" heter Bella. Vi gifter oss i augusti.

Förmodligen en nyhet för er.

//Simon

3 Comments:

Anonymous Anonym said...

Gud vad fint skrivet!

Kram / En blödig Alexandra

12:01 em  
Anonymous Anonym said...

Oj, Simon!
Vi, dvs släkten, tyckte att det var
var helmysigt att ha dig här i Göteborg!
M

9:43 fm  
Blogger max said...

De som vet de vet och de som inte vet får väl ta reda på det, elleeeer?

12:31 fm  

Skicka en kommentar

<< Home